Ett maskrosbarns historia
"Uppvisade pondus och självsäkerhet"
"Jättebra att föreläsa "spontant", du bjuder på dig själv, rörande, man vill höra mer"
"Väldigt bra och givande! Du inspirerar, TACK!"
"Starkt av dig att berätta, man blir berörd , fler borde få möjligheten att lyssna"
"Starkt och inspirerande att oavsett vad man har varit med om kan man vända det till en drivkraft!"
"Mycket proffsig föreläsning, du har båda fötterna på jorden"
Det var för 4 år sedan det började. Jag tillfrisknade från en hjärnblödning samtidigt som jag var på sjukhuset nästan varje dag för att hälsa på min lillebror som blev allvarligt skadad efter en överdos. 6 månader efter min egen sjukhusvistelse fanns jag där och peppade, stöttade och bara fanns för honom.
Jag gick omkring och var i allmänt dåligt skick, så less på allt och alla. Ville ha förändring, en boost, jag ville ha träning och jag ville se till att aldrig mer få en hjärnblödning men jag visste inte VAD jag behövde tills jag började längta efter att komma iväg på ett hälsocamp.
Jag åkte på campet, var livrädd och fick upprepade panikattacker. Före träning, efter träning. Att springa var superläskigt då jag förknippade hög puls med hjärnblödning och panikångest. Jag skrattar lite för mig själv här, det känns som ett annat liv.
Hade nån sagt till mig då, att 4 år senare kommer du ha utbildat dig, sprungit en mil och föreläser om din historia , hade jag gapskrattat dom rakt i ansiktet. JAG? som hade världens sämsta självkänsla.
Men här sitter jag livs levande, tar tag i mina drömmar och tror på mig själv på ett sätt jag aldrig gjort förut.
Sista gången jag föreläste var 3 veckor efter min brors död, jag valde att tillägna den kvällen till honom, jag kommer knappt ihåg något men jag ville verkligen hedra hans kamp.
Igår var det dags igen, jag föreläste på ett kundevent i Uppsala och WOW! vilken respons! jag är mer taggad än någonsin att inspirera genom min historia.
Idag ligger jag och slöar i sängen, har nyhetsmorgon på i bakgrunden och jag går genom utvärderingarna gästerna skrev. En känsla av värme och tacksamhet sprider sig i kroppen.
Ta hand om er därute och glöm inte att DU är den viktigaste personen i ditt liv.
Kärlek!
Martina
