Fredag 15 maj kl 8.45

Vaknade för 45 min sedan och jag har en känsla av en fruktansvärd sorg. De senaste nätterna har jag drömt hemska drömmar. Inatt handlade den om min lillebror Christian. Den var så hemsk och så verklig. Jag skulle försöka få honom att inte gå mot mörkret, jag vill att han skulle stanna i ljuset med mig. Jag skulle fixa honom, hjälpa honom som miljoner gånger tidigare. Men han säger bara till mig; snälla jag orkar inte, låt mig gå bara.

Sen vaknade jag och nu har jag gråtit sen jag vaknade av alla känslor och av alla hemska minnen jag har från alla dessa år när jag levde som medberoende där jag var en storasyster som gjorde allt för att rädda min lillebror.

Andreas har suttit bredvid mig och lyssnat och strykit mig på armen när jag fullständigt bara öste ur mig händelser som är så hemska och traumatiska att jag undrar hur FAN har jag kunnat greja allt detta? Just nu är jag rödögd och snorig av alla tårar.

Det är så mycket smutsigt bakåt i tiden. Jag tänker speciellt på den dagen när Christians enda kärlek Marina dog. Hon somnade på natten och vaknade aldrig mer. Jag kommer fortfarande ihåg den dagen som för alltid kommer vara färsk i minnet.

Marina var en tjej som kom från våran hemstad, katrineholm. Jag kände igen henne sen innan hon träffade min bror så det blev naturligt att vi hängde en del när hon kom upp till sthlm för att va med honom. Jag och Chrille delade lägenhet och hon var med på ett hörn rätt ofta. Jag hade aldrig sett min brorsa kär förut, det var så härligt att se honom ganska så lycklig för en gångs skull. Dom hade mycket planer ihop som alla nyförälskade par. Christian fick en nystart och hade motivation att hålla sig borta från drogerna. Det gick bra och ingen kunde va lyckligare än den medberoende systern. Jag levde ju för honom och hans mående ,så mådde han bra då gjorde jag också det.

Den morgonen det ofattbara hände var den 4 augusti ,2004. Det var pride i Stockholm och Marina hade bestämt att vi alla skulle ha picknick i tantolunden på söder och fira in pride med schlagerkväll. Jag jobbade vid tillfället på ett demensboende ute på Djursholm så kl 5 ringer mitt alarm och jag går upp för att göra mig i ordning. I hallen möter jag chrille som ser illamående ut. Han skyndar in på toaletten och börjar kräkas, jag tänker att han säkert är bakis och går till jobbet.

Efter några timmar ringer han till mig. Han är helt tyst i luren. Jag får lite panik och frågar hur han mår. Han svarar inte. Jag famlar febrilt i mina tankar och försöker få honom att svara. " har det hänt något?" "är det nåt med Marina" han svarar ja. Jag fortsätter " ja men hon lever väl? Han svarar nej och sen är min krisautopilot igång. Det var den jävligaste känsla jag känt och jag stormar in till min chef och jag säger upp mig på plats. Kommer inte ihåg hur jag tar mig hem men möter upp min bror som är helt väck. Försöker få en bild av det vansinniga som hänt. Han hade vaknat upp och hon var död. Han hade nog av fullständig chock inte sagt nåt, bara kräkts där vi möttes ett ögonblick i hallen samma morgon. Efter att han ringt ambulansen hade han lagt sig bredvid henne , kramat hennes döda kropp. Polis och ambulanssjukvårdare hade fått tvinga upp honom från sängen. Dom hade fått bända upp hennes likstela armar som han lagt runt sig Han vill bara va där för evigt.

Tiden som följde var fruktansvärd. Chrille knarkade som aldrig förr, försökte ta livet av sig upprepade gånger och livet var kaos. Och där var jag och försökte städa upp. Alla visste i katrineholm vem han var och snacket gick. Man pratade aldrig om honom annat än en vidrig knarkare , man ville inte kännas vid att dom hade haft ett förhållande. Han var aldrig på hennes begravning av den anledningen. Så fruktansvärt smutsigt bara. Och där var jag och försökte förhindra att han skulle lyckas ta livet av sig. Parera, skydda, ta hand om. Fy FAN!

Efter hennes död kom han inte riktigt tillbaka. Han blev ännu mer trasig. Och mitt medberoende hade inga gänser. Jag var stressad konstant, hade magont, hjärtklappning och mådde bara allmänt dåligt.

När jag nu sitter här många år senare , med min fina man tröstande bredvid mig så slår det mig ännu en gång av hur mycket jag klarat av . Såå mycket sjuka grejer som inte dödat min spirit trots allt. Jag har skrivit om min fighting spirit i tidigare inlägg men jag tror det är den som hjälpt mig genom livet, min fighting spirit och min förmåga att dela med mig och vad öppen med vad jag känner. Det är nog det som gjort att jag står här idag med båda fötterna på jorden.

Detta är mitt varför , att inspirera genom min historia.

Nu är det dags att avsluta detta inlägg och torka mina tårar och ta sig an denna dagen. Och till ALLA er därute som kämpar, våga prata och våga be om hjälp. Det kommer bli bättre.